Hade jag som nyårslöfte lovat att besöka gymmet i år så hade nog det löftet varit uppfyllt. De som känner mej vet att jag inte är en sportig karl, men att jag nog kan övertalas till de underligaste saker. Såsom att springa Coopertestet. Eller jobba sej till en skakande aladob, klämd ur en kalleskaviartub, på ett gym.

90 “forward luges” (“preussisk högt knästående ställning”, men upp igen och ner på andra knäet).

60 magmuskler.

40 push-ups

20 “kettlebell”-vift

och tio patetiska försök till armhävningar.

Sjutton minuter och fem sekunder stönande, stånkande, svettande och press. Och vad allt man nu kan räkna det som. Jag var så slut jag varit sen jag vet inte när.

Men så har man provat på den saken oxå. Jag är inte riktigt säker om jag vill göra det där nånsin igen — eller om jag kanske ändå vill göra om det om en vecka. Sådär lagom till jullovet. Men riktigt klokt är det ju inte.

Experimentet är slut och vi kom överens med barnen om att det går ganska bra att komma nästan i tid, att det är lugnare utan tjat på morgnarna och att vi ska fortsätta med det här. Sålunda kör vi, på prövotid kan man säja, Tjatfria Morgnar även framöver. Så länge det fungerar alltså.

Denna vecka har det betytt att vi kommit nästan i tid och jag har nästan inte tjatat. Lite illa känns det ju när jag märker att klockan börjar bli startdags och ännu är inte ungarna i utekläder, och då startar mitt tjatmaskineri igen av gammal vana. Men som sagt, mestadels har det gått ganska bra.

Och så kom Grand Slam. Jag är så paff att jag måste skriva om det nu genast.

I morse när jag lunsade upp från duschen kom jag till en mörk och tyst övrevåning. Ungarna steg upp från bordet och jag undrade vad detta nu är. I vanliga fall behöver jag kolla hur det är med kläderna, tandborstningen och om de snart vore färdiga för morgonmål men se, de hade just ätit själva. Lagat morgonmålet själva. Städat (!) efter sej själva (sånär som på mjölken). Klätt sej. Borstat tänderna.

Och medan jag där mållös stod och kokade kaffe åt mej själv rusade de till nedre våningen, drog på sej utekläderna och gick ut på gården för att vänta på mej.

Jag vet inte vad jag ska säja.

Men antagligen ska jag inte säja så mycket mer åtminstone, bara tacka och berömma dem för detta. Och för att inte det ska vara jag som sumpar tidtabellen för dem.

Experiment Tjatfria  Morgnar är avslutat och kan anses lyckats. Vid Experimentets sista dag kom vi nämligen så i tid som det i praktiken är möjligt och det enda som hindrade oss från att vara framme i förtidd, var Unge Herrs handskar som försvunnit — antagligen i mors automobil. Så det var ett onödigt sökande på många sett, och inget jag vill ta med i slutresultatet.

Visst hade jag preppat ungarna på torsdag kväll, men så fint de sen fungerade på fredag är mej fortfarande ett mirakel.

Vi fortsätter på måndag med Tjatfria Morgnar.

Experimentet börjar närma sej sitt slut och ett preliminärt Resultat verkar skönjas. De tre senaste morgnarna har varit väldigt lika varandra. Ungarna vaknar rätt nöjda. De tar ganska lång tid på sej att komma till morgonmålet (tänderna har de ändå borstat de två senaste). De äter måttligt hastigt om jag har städat bort serietidningar och annat distraherande, men ibland zonkar de ut och blir och stirrar i luften eller bråkar med varandra. De behöver hjälp på traven att få på sej utekläderna utan att zonka ut igen, men i det stora hela har det varit en rätt låg stressnivå.

Och vi har hunnit konsekvent nästan-i-tid. Fröken har varit i klassen då undervisningen börjar, men fem eller tio minuter tidigare vore att föredra, så att hon hinner till skolan före insläpp till klassen. Nu (antar jag åtminstone) att hon i hast drar av sej ytterkläderna medan de andra stiger in. Antagligen borde jag tala med hennes lärare så får jag veta sanningen. Dessutom har jag inte hunnit borsta hennes hår på morgnarna, vilket Inte Är Bra och leder till permanent rasta-rufs, vilket hon inte vill ha.

Fem eller och de skulle vara lätt fixade om vi bara kom ut i trafiken lite tidigare så att vi inte fastnade i stockningen på motorvägen. Om jag sålunda kunde banta bort fem eller tio minuter från morgonritualerna med lite… tja, inte tjat, men riktad handvisning, så borde det lyckas. Kanske. Jag har blivit lite tjatigare själv under morgnarna med mina uppmaningar — åtminstone verkar ungarna tycka så — vilket kanske kunde användas som förhandlingsargument. Eller så får jag bara hitta på nåt bättre sätt.

Så att som sammandrag kan preliminärt säjas att det går att komma iväg nästan i tid till skolan och det nästan utan tjat. Inte alldeles illa.

Om man lite tänjer på gränserna, eftersom det trots allt var måndag, kan man säja att vi lyckades idag. Jag väckte ungarna i lagom tid. De vaknade ganska snälla och glada. De klädde på sej snabbare än de gjort under Experimentets pågång.

Och sen retirerade de till lekhörnan för att inspektera Frökens hästparad.

Detta fortsatte i 20 minuter då jag till slut sade ifrån att nu får ni komma och morgonmåla och det nu bums. Och jo, jag hade provat med subtila vinkar som vad ska du ha till morgonmål? Bröd? Var det semla [0] eller bröd? Nu är serverat. Skulle du ha mjölk oxå? Nu har jag hällt i, morgonmålet är framme. I skriven form ser det ganska tjatlikt ut och det hade samma verkan som mitt tjatande före Experimentet (dvs ingen). Ett par gånger frågade jag om tandborstningen oxå och båda gångerna blev svaret “Upps!”

Med lite hjälp på traven kom vi iväg, om än tio minuter efter den Sista Bekväma Deadlinen för att Säkert Hinna i Tid. Det var begynnande stockning på motorvägen. Men vi hann. I tid. Alla tre. Det var fint. Om inte en alldeles klockren prestation. Men ganska bra var det ändå.

Experimentet fortsätter veckan ut med förväntningar såväl som förhoppningar. Det här kan faktiskt fixa sej. Tänk!

[0] i Finland serveras semlor med tex. ost eller skinka. Fastlagsbullor med mandelmassa och grädde (alltså temlor) äts i februari ungefär, och även då nästan aldrig som morgonmål.