Igår blev jag då inkallad till ett annat litet möte med chefen, där hon meddelade att här har du pappren att underteckna. Styrelsen har sagt sitt. Skriv under och tack och adjö.

Inte roligt, kan jag berätta.

Chefen var underligt lam i sitt framträdande. Inga åsikter, inga ståndpunkter. Jaha jaha, styrelsen bestämde, inget jag kan göra. Min förra chef (på samma firma, faktiskt) skulle nog ha kommit med ett lite kraftigare uttalande, och i ett skede det ännu varit relevant. Min sista dag på arbetet är denna fredag.

Idag skickade jag ett mail till mina kollegor på byråerna i Helsingfors och Budapest och meddelade kort och kraftigt att firmans styrelse beslutit att dra in min post som systemanalyst. Tack och hej, leverpastej. Och bärs på Kaisla efter jobbet. Och det var här något hände.

Jag hade planerat gå hem i tid, men IT-rummet började sakta fyllas av en ström av besökare. Fok var upprörda och visade sympati. Jag blev rörd. Uppriktiga kommentarer som hur ska vi klara oss nu? och hur kan de göra såhär? (och en WTF?!) visade mej att folket på fabriksgolvet inte var bakom beslutet. De är ändå de jag bryr mej om mest — vilket antagligen var orsaken till mitt fall.

Men jag faller med tassarna först. Imorrn ska här jagas jobb och på fredagen bjuder jag på kex. Har nån där ute en dipp-plats i usability, så hören av er bara