Underliga saker har jag fått vara med om idag, och eftersom jag inte ännu lyckats somna, kan jag lika bra skriva om dem nu. Dels gjorde jag ett besök till arbetslöbyrån, dels fick jag ännu se bevis på att det är helt fantastiska människor jag haft glädjen att jobba med de senaste tre åren.

På byrån för arbetslösa slashasar talade jag med en tjej som idogt försökte förklara mej de intrikata procedurerna jag har framför mej egentligen innebär. Själv hoppades jag kunna få en plats på Dipolis DiplomiPro-program, som är avsett för folk som lämnat studierna på hälft och begett sej ut i arbetslivet. Och strandat där. Men här kommer det konstiga.

Då jag faktiskt gjort studier under mina senaste fem år i arbeslivet, kan jag kanske klassas som att ha “studerat som bisyssla”. Sålunda kan jag eventuellt betalas arbetslöshetsstöd, eller vad det nu heter, som är relaterat till den lön jag har ända tills fredagen, och dessutom fortsätta som bisyssle-studerande, förutsatt att jag inte gör studier i alltför rask takt.

Det tog mej ett tag att förstå. Jag menar, i regel vill ju alla instanser att man studerar sej klar så snabbt det bara går och inte ligger där och drischar. Här är maximala tillåtna hastighet tre studieveckor i månaden, i snitt och medeltal. Då jag äntligen förstod att det finns en tanke bakom detta var det genast mycket klarare. Som bisysslande studerande har man ju sådär tekniskt sett möjlighet att ta ett jobb åt sej, om ett sådant skulle dyka upp. Bra så. Alla vinner. Men att någon ska betala mej arbetslöshetsfyrk för att jag studerar var ju en överraskning.

Och så till den mera humana aspekten av onsdagens upplevelser.

Det kom så mycket med hur-gick-det-nu-sådär-mailar idag (inklusive ett nytt WTF?!) att jag knappt hade tid för annat än dem, plus då ovannämda byråbesök. Här är ett jag är speciellt glad över:

Ei voi olla totta!!! Mikä nyt meni niin vikaan, että laittoivat sut ulos? Itse olen ainakin luottanut sun ammattitaitoon kuin vuoreen ja olen saanut tarvittaessa apua.

Men det tar inte slut här. En av mina kollegor kom in till rummet och undrade om det kunde ha nån inverkan om de skulle ta och maila (koncern)chefen — som i rättvisans namn hittills varit en alldeles utomordentligt hyvens karl — och att det redan finns en rörelse som är redo att ta till pennan… eller tangentbordet. Där kände jag mej rörd. Jag kommer att sakna dem.