Vår fyraåriga dotter Ronja är i muminfasen (hon är oxå i princessfasen, och så tycker hon mer om mamma än pappa, men det hör ett annat inlägg till). Vi har ett par muminskivor och har kikat på några muminvideon, hon går omkring med en liten hemul och mumrik lite vart hon än går och, till min stora stolthet, så läser förutom såndärna 10×10 cm:s muminbilderböcker i miniatyr — som inte är så dåliga — vi Trollkarlens hatt på orginalspråk och i orginalutgåva (eller nåt ganska nära det, från 1956 ungefär).

Det som slår mej är hur bullriga de där “nya” muminarna (från teveserien, må vi kalla dem Dennis Livson- muminar, efter tv-seriens producent Dennis Livson) är. Det är inte bara att Livson-muminarna har färg (ungh), synliga munnar och stora ögon, men hela stämningen är liksom lite för påträngande. De gamla muminarna var lugnare och hade personlighetsdrag som inte var så stereotypa.

Värst av allt är ändå den “nya” muminmusiken. Det var fakstiskt först i och med att Benny Törnroos började blasta ut sina hejumiminfaderallantjo-visor som jag insåg hur mycket jag saknade lugnet i rader som

Jag är ett mumintroll som tror
att världen kanske är för stor

för mej.

(Mumintrollets visa av Tove Jansson)

En annan grej som på ett smått sett fascinerat mej är att hälften av muminböckernas invånare saknar namn (i orinalet, de finskspråkiga översättningarna har inte denna egenskap). Mumintrollet heter inte Mumintrollet. Han bara är ett mumintroll. Samma är det med mumintrollets mamma och mumintrollets pappa. Knyttet och skruttet i “Vem ska trösta knyttet” är uttryckligen ett knytt och ett skrutt, vilket understryks i passagerna “Det var ett sorgset brev och det var kort, och namnet hade havet tvättat bort” (knyttet hittar brevet i flaskan) och “När skruttet läst sitt brev med mycken möda, hon hade särskilt svårt med knyttets namn”. Andra personer heter Sniff och Snorkfröken och Snusmumriken och Tofslan och Vifslan så har vi förståss spännande mellanfall med dem som heter Trollkarlen, Parkvaktaren och Mymlans dotter (som senare, av ingen specifik orsak började heta Mymlan hon med). Den enda som i den finska varianten, fast lite inkonsekvent, får njuta av en viss anonymitet är hemulen. Då talas det om en hemul lite hit och dit, men ofta är det ju faktiskt en och samma återkomma de hemul, som brukar heta Hemulen.

Ja, och så heter det (åtminstone i de tidigare böckerna — jag har inte crosscheckat ännu) hatifnattar, med ett t i början, och inte hattifnattar som jag alltid trott. Konstigt.