Jag insåg idag vad den fundamentala skillnaden i “nya” muminvisor och gammalt muminstuk är. Den eviga glädjen. I den nya muminmusiken tutas det ut att inga sorger har vi här och alla är så glada och jopp hej di så det står en upp till halsen av all outtömlig eufori.

Annat var det förr.

I den gamla hederliga muminvärlden så var det okej att vara ledsen ibland. Man fick vara arg och det var helt naturligt (och ibland rentav en förutsättning). Och för att inte tala om “den underbara melankolin”. Ja, ok, nu minns jag inte i vilken bok eller vilket sammanhang som nån försjönk i underbar melankoli och då jag i tiderna läste det första gången förstod jag inte hur melankoli kan vara så underbart. Nu förstår jag.

Nejdu. De gamla hederliga muminarna var inte alltigenom hyggliga.  De var mänskliga.  De kände avund och misslyckande och hämdlyst precis som riktiga levande människor.  Mestadels var de ju alldeles reko och morjens och ville i regel inte illa åt folk som var snälla med dem.  Det fanns alltså en skillnad mellan vad man tänkte och vad man gjorde.  Sålunda kunde snusmumriken (som trots mitt tidigare inlägg skrivs med litet s) känna berättigad hämdlyst mot parkvakten (som kanske skrivs med stort p, men nu har jag inte boken tillhanda) i Farlig midsommar eller hemulen dito mot hatifnattarna i Trollkarlens hatt.
Men den av Benny Törnros’  representerade humörpolisen har jag svårt med.