Jag började skriva på den här över en vecka sen men har inte haft tid att få den klar före nu.
Så tog då Stadens, och senare Landets första kommersiella lokalradiostation Radio City slut. Jag hade en brådskande arbetskeikka på fredagen klockan 17 (och skulle jag inte haft det skulle jag kanske oxå missat det eftersom vi hade lillahjulsbastu på doonet) så jag fick inte höra vad det sista som spelades på vad som en gång var min favoritkanal var.

Dryga 20 år sen, på wapp-aftonen (det var före jag började med wapp-raj-raj), åkte vi hemåt mot Irisviken med min mamma. Vi hade startat lite sent, jag hade hoppats vara hemma kl 17 då historiens första Finländska kommersiella radiokanal började. Vi hade just svängt höger efter den där backen efter ishallarna och kommit upp på Irisviksvägen då det knastrade i radion, nån missvisad röst frågade “Hei, onks tää Porkkalankatu 96.2?” och radion började spela Eino Grön. Inte alls vad jag väntat mej. Helt galet och alldeles underbart. Juha Tynkkynen och Outi Popp drog den första sändningen och jag vill minnas att stämningen var euforiskt kaotisk… eller kaotiskt euforisk. Spelar ingen roll iofs, men klart blev att det här var något speciellt.

Jag minns att de på Musik-Fazer på Alexandersgatan sålde aktier i Radio City á 100 mk. Jag ville gärna ha en sån, men jag hade ju sannerligen inte några såna pengar på den tiden. Inte hade jag råd till nån annan radiocityparafernalia heller. Den svarta t-skjortan med den klassiska Radio City-loggan hade varit cool.

Jag lyssnade ändå inte så mycket på Radio City trots att jag emellanåt kände att jag “borde”.
Radio City föll så småningom i glömska hos mej, jag kände ingen kontakt till kanalen, före nån berättade åt mej om Hot 100 (tror jag) där nån Norppa spelade USA:s och Englands (eg. UK:s) top 100-listor, eller egentligen valda delar från dem. Det var ju helt otroligt, kan man verkligen göra så här?

Och visst! Vi var ute och rodde på Gräsa å med min syster En vacker sensommarlördag (jag hade missat listaprogrammet några veckor i sträck) och utrustad med min radioutrustade öronlappsstereo (en sunkig liten grej av märket Toshiba som jag skaffat i USA och som egentligen skulle ha varit helt bra om den inte varit sönder hela tiden) blev jag frälst. Sen dess hade mina lördagar en knutpunkt.

Jag lärde mej att jag tyckte mer om den brittiska topplistan än den amerikanska. Jag lärde mej tycka om Peter Norrby och hans attityd och expertis (och att han heter Peter Andreas Norrby, vilket han berättade då han efterlyste sin plånbok) och om dj Ski och Jack och Uuge och den där killen som hade ett reggaeprogram om veckosluten och tackade Hasse Michelsson och Black Star skivbutiken som fanns ungefär där Eriks peppar har sin pizzafilial idag, tror jag.
Jag minns att jag och några andra besökte Lepakkos nedre våning där Radio City bodde och där en del bänd hade träningslokaler och en motorcykelklubb huserade. Man (eller, såna som kunde) fick spreja graffitin på väggarna enligt den oskrivna lagen att det var okej bara man ritade över de gamla graffiterna med bättre vara. Det var lite kusligt, mycket spännande och nästan som en religiös upplevelse på en gång.

Jag blev oxå en marginell (och nu menar jag faktiskt marginell i den marginellaste meningen) del av Radio Citys historia, vilket är rätt kul. Jag var nämligen dragande kraft i den svenskspråkiga redaktionen av Radio Scout i ett par år, vilket betydde bl.a. att jag spenderade min nittonde födelsedag ute i terränget med bandspelare och sedan i klippstudion och att det var min kanske bästa födelsedag dittills. Vi försökte oxå få ett program med min skolkompis Christoffer, fokuserande på kanadensisk rock. Det blev inget av det, men en demo fick vi i etern ändå, vilket var lite koolt sådär som gymnasie-elev betraktat.

Radio City blev i mina öron progressivt sämre. “Järjestöohjelmat” (i vilket Radio Scout platsade) togs bort. City köptes av SBS (som har nåt korsägande med Disney Industries, vilket jag tyckte var ganska beskrivande). Juha Tynkkynen slutade och kanalen upphölls moraliskt av Jone Nikula, som jag minns att nån vecka fick dra ungefär vartannat program för det var sommarlov eller vinterflunssa eller något. Under veckorna före Lepakkos rivning körde ändå Lepakkoradio, som var som en fläkt av den Gamla City (och en flukt av den kommande Radio Helsinki!).

Till slut kunde jag inte alls identifiera mej med Radio City. City dog redan flera år före de drog ur pluggen, och på sätt eller annat, återuppstod som Radio Helsinki.

Jag har säkert några band med gamla City-sändningar liggande i källaren. Outi Popp. Norppa. Ski. Njassa. Tiderna före Jone. De gamla tiderna. Undrar om jag skulle kunna hitta dem igen, och en maskin som ännu spelar gamla C-kassetter?

I Radio Citys webb figurerar en mystisk notis: Lugn bara, vi kommer tillbaka. Inte för att jag sett det i skrift nånstanns, men är det inte kanske den kommande RockFM (warning - flash only!) de talar om?

Tillägg: J. Pekka Mäkelä skriver oxå om Radio Citys bortgång i sin blogg (det gör säkert många andra oxå, det har bara inte blivit så mycket surfat). En av poängerna han tar fram och jag misslyckades artikulera är spel-listorna. I början körde man inte med spellistor och i slutet var City en hyvlad och sandad formatradio som körde på devisen Parasta Rokkia och knappast mer än 200 låtar i aktiv rotation. Jag minns att jag beundrade det att de flesta DJ:arna bara dök in in studion med fyra lådor skivor (och att jag tyckte Bello Romano var fånig som satt och pynjade på sin spellista flera timmar före sändning). Sedermera, på Radio Extrem, lärde jag mej att en spellista egentligen är ett bra verktyg, bara man lär sej att det man skrivit i spellistan inte nödvändigtvis behöver vara den enda sanningen, inte ens under pågående sändning. Eller ens medan låten spelar. Men det blev faktiskt mycket lättare och stressfriare när man hade ett manuskript för sändningen…

Tillägg två: Nå sidubara. Radio Rock (ovan hänvisad som Rock FM) är faktiskt Uusi Radiocity, med bland andra följande varningstexter på Nelonens sida: “Tiukka musiikkiformaatti”, “Suosittu aamushow, Heikelä & Linnanahde” och “Vahva kuuntelijamarkkinointi”. Just så. Kuuntelijamarkkinointi alkaa 20.12.2006.

Radio Helsinki är inte hotad, och Radio City återuppstår inte. Inte åtminstone den riktiga Radio City.