Den internationella scoutrörelsen fyller etthundra bast idag — hurra! Lägerbål runtom jorden tänds i respektive tidszons aftnar. Det är nästan så att man ville följa med (och lite senare i kväll, eller kanske redan efter att jag skrivit det här kommer jag att bli sådär lagom melankolisk och vilja ta stegen ut i närmsta skog).

Jag joinade Helsingfors scoutkår Spanarna hösten 1978. Mitt första vargungemöte var det maskerad, och antagligen nåt raj-raj i och med det. Det var röstning på bästa utklädsel och jag minns jag lite blygt röstade på dem som inte hade nån maskeraddräkt med sej.

Mitt första scoutläger vad år 1979 och jag minns inte så mycket av det än att jag hade sönder mitt fat med att släppa en stor sten på den (bara för att visa att fatet nog håller — vilket det alltså inte gjorde). Året därpå måste det ha varit nordiskt läger och ‘81 var det FiSSc 81 eftersom det Finlandssvenska scoutförbundet grundats inte mycket tidigare. På det tror jag mej ha varit Jaktfalk, vilket är namnet på vår kårs stadie mellan vargungar och avdelningsscouter.

Min första patrulledare hette Kalle och han var alltid sen från mötena. Ofta mycket sen. Annat minns jag faktiskt inte, men jag är ganska övertygad att min dåtida patrull hette Ormvråk. Annat ljud i skällan blev det då min hjälte och förebild (nåja) Manu Londén blev PL. Manu var ännu mer av en personlighet på den tiden. Vi hade våra patrullmöten i det lilla rummet bakom på kårlokalen, med ett bord och en lite ful, blå soffa byggd in i väggen, och gick på ena långsidan samt de två kortsidorna av bordet. En av Manus skämtsamt (?) megalomaniska grejer var att han var den enda som satt på långsidan av soffan. Andra kunde sitta på kortsidorna och på stolar runt bordet.

Sedermera blev Mänä ledare och kårchef (sin till yttre uppenbara vimsighet till trots var han en ypperlig kårchef med ämbarvis av karisma) och Ormvråk upplöstes. Först var David PL för patrull Gam, vilken jag sen fick ärva. Det var skoj på den tiden!

Som sextonåring, tror jag, blev jag senior — vilket är steget mellan avd-scout och ledare och kallas väl numera roverscout — samt bas för den svenskspråkiga Radio Scout-redaktionen. Radio Scout sändes på den tiden på Radio City och det är ingen hejd på hur mycket energi jag satte på det! Och det var härligt! Radio Scout höll på i några år. Jag minns att jag spenderade både min sjuttonde och antagligen artonde födelsedag med programmet.

År 1989 började en ny fas i mitt scoutliv. Året innan hade Annika visat oss diabilder från en vandring i Irland som hette Explorer Belt. Tanken med EB är i korta drag att man ska lära sej känna ett annat land ur lokalbefolkningens synvinkel, och det sker genom en tio dagars 200 km-vandring bland urinvånarna, utförd i par utrustade med fjorton projekt gjorda för att ge vandringsparet en ursäkt att stanna helt vanliga medborgare och fråga dem om ditt och datt som har med landet att fråga. Det var på EB’98 i Canada jag mötte Hanna, numera exflickvän (och hustru). Vi deltog båda som ledare i EB’91 till Skottland och besökte EB’95 i Wales (EB’93 i Tyskland var Hanna expeditionsledare och jag på CISV-läger i Halmstad, men man var ju med på ett hörn i planeringen).

Efter EB-rumban har det blivit lugnare på scoutfronten. Studielivet och sedermera arbetet (och i viss mån tom. studierna) började ta en allt större del av ens liv och nu har man ju dessutom ungar man vill se emellanåt. Ändå är det ju nog så att man vill delta som ledare i EP-Cupen som Spanarna ordnar inkommande höst. En gång scout, alltid scout. Liksom.