Frun jourar och jag tröstar mej med en mörk brittisk maldryck (och en dokumentär om musikalen Haïr). Kvällens jouröl ör en kul butelj med Bad King John, A Very English Black Ale. Och visst är den mörk. Nästan svart. Wow.

Av de tre jourbärsen hittils var denna nog klart den häftigaste. Klara likheter till Guinness, men med betydligt mer attityd och eftersmak (nu borde man antagligen hålla en femton minuters paus tills nästa klunk för att kolla om den tävlar med förra Kvällens Kalja, Highgate Old Ale…). Ingen av den där jästigheten jag inte gillar. Torr. Klar. Bitter. Små, ettriga bubblor. En perfekt bas till en perfekt öl.

Och där är det jag saknar. Något personligt som gör Bad King John till något eget. Bara nåt litet ting, ens i onomatopoetisk mening. Men det är mera av ett förslag än ett klagomål. Den här duger. Fyra stop av fem.