Morr. Safarin krashade medan jag skrev förra versionen av det här och oaktat vad Wordpressen sade om att den sparat draften så fanns inget då jag kom tillbaka. Morr.

Men på tal om draft, här kommer en lite snabbare och mindre poetisk salva om kvällens jouröl (som inte i kväll intas för att frun jourar utan för att hon är på raj-raj med sina kolleger, men synd om mej är det ändå. Så det så).

Jag var inte riktigt säker om det var en marknadsföringspluj eller nåt autentiskt bra med att sälja en öl med epitetet som enbart ges de finaste av maltdrycker: Single Malt. Ölen vill varken kallas bitter eller lager eller pale ale eller nåt i den stilen, utan bara helt enkelt beer. Single malt beer. Kanske det är helt korrekt, men sådär som mindre proffessionell öldrickare så är det ju lite förvillande.

Om ölen ändå ska ha nån yttre kvalitet att bejubla så är det den underbart gyllengula färgen, som är nästintill identisk med den ädlare maltdrycken, den skotska single malt whiskyn. Och har ni hört (ja, eller odérat) på maken, den doftar faktiskt lite whisky den oxå!

Men Basemannens tips till trots (”Sniffa ölen så räcker den längre”) tar jag en djup provklunk.

Mmmm. Intressant. En lättdrucken men ändå sofistikerad kalja med mild smak och lång, nog så smaklig eftersmak. Torr som snus. Friskt bitter. Ingen jästighet. Kanske till och med lite, lite rökighet. Faktiskt en oväntat positiv upplevelse!

Ändå kanske jag inte riktigt kan associera denna bärs med mina favoritdrycker. Den känns lite som Katainen, som sin ålder till trots alltid kommer att kännas som en barnrumpa (eller modell för hudvårdsartiklar för män) i jämförselse med Riktiga, Garvade politiker (som tammifan inte använder nå mejk inte). Bubblorna är för små och många och rusar emot som tio tusen hundvalpar i stället för att bete sej som en sansad malt som legat på fat i åtminstone tolv år och bara lagrat.

Men som sagt, inte illa. Passar bra som kvällens andra öl. Dryga tre korkar av fem. Tre korkar och ett underlag säjer vi.