Jag har tenderat hålla mej ifrån veteöl i annat än strikt akademiskt intresse, och efter det, undvika det även i akademiskt intresse. Men idag såg beskrivningen för Okell’s Mac Lir Wheat Beer i den mån intressant ut att jag beslöt mej att infhandla en butelj. Beskrivningen tesade något i stil med att till skillnad från de bavariska eller belgiska veteölen har denna en beska, maltighet och andra facktermer jag antagligen behöver bekanta mej närmare vid om jag ska ha nån närmare aning om vad jag inmundigar.

Så en putell veteöl blev det. Med attityd. För det har Mac Lir tammigomårån gott om. Mac Lir attackerar som den keltiska krigarhjälte och gudafigur bärsen tagit sitt namn efter. Och har präktig eftersmak. Trots det är den lättdrucken.

Lite av den där jästigheten jag inte är så du med har vi här igen, men faktiskt inte så mycket att det skulle störa. Och nu tror jag känner igen vad i vetebärsen inte varit så förtjust i, men vad det än är så fungerar det riktigt bra i denna tappning.

Färgen är ljus, som den så vitt jag kan förstå ska vara, och skummet är enormt. Och bubblorna är precis som jag vill ha dem. Det blir väl nästan så att man får lust att vilja vänja sej vid något sånt här. Fyra korkar av fem. Faktiskt.