BMI under 25

Ända sen jag kom tillbaka från Timor har min viktkurva pekat ostadigt uppåt. Och det är nu över tre år sen.

I något skede när min massa än en gång hotat spränga den psykologiskt vägande (ha) spökgränsen på 100 kilo beslöt jag mej att nu är det dags att gå ner. Ingen bantningshysteri, inga kolsoppsdieter, bara lämna bort kexätandet på jobbet och snask och efterrätter från veckodagarna. Och kanske lite motion, men inte för mycket. Jag tog mej ett mål (i viktbetydelse) på 85 kilo, vilket verkade oå gränsen till orealistiskt men inte alldeles omöjligt. 85 kg skulle motsvara normal-BMI för mej. För att göra det hela lite mer realistiskt beslöt jag att jag skulle räkna med min kvällsvikt.

Den här knäppen fick jag i slutet av juli, och sen dess har det varit neråt. Inte jämnt neråt, mind you. På veckosluten har jag tillåtit mej att jäsa litegrann eftersom jag ändå kan tappa tillägget senare. Men regressionskurvan (tror jag det heter) har haft stadigt negativ derivata (om än svagt positiv andraderivata).

I något skede insåg jag att jag gjort en liten miss i kalkylen. Mitt normal-BMI betydde 83.7 kg, vilket lät ännu lite jävligare än 85. Jag suckade djupt, bet ihop tänderna och konstaterade att mitt projekt visst kommer att ta lite längre än tänkt.

Men i kväll, gott folk, kan jag belåtet konstatera att jag nernått mitt mål. Vågen visade på 83.4 kg. Jag rockar. Fett.