Experimentet är slut och vi kom överens med barnen om att det går ganska bra att komma nästan i tid, att det är lugnare utan tjat på morgnarna och att vi ska fortsätta med det här. Sålunda kör vi, på prövotid kan man säja, Tjatfria Morgnar även framöver. Så länge det fungerar alltså.

Denna vecka har det betytt att vi kommit nästan i tid och jag har nästan inte tjatat. Lite illa känns det ju när jag märker att klockan börjar bli startdags och ännu är inte ungarna i utekläder, och då startar mitt tjatmaskineri igen av gammal vana. Men som sagt, mestadels har det gått ganska bra.

Och så kom Grand Slam. Jag är så paff att jag måste skriva om det nu genast.

I morse när jag lunsade upp från duschen kom jag till en mörk och tyst övrevåning. Ungarna steg upp från bordet och jag undrade vad detta nu är. I vanliga fall behöver jag kolla hur det är med kläderna, tandborstningen och om de snart vore färdiga för morgonmål men se, de hade just ätit själva. Lagat morgonmålet själva. Städat (!) efter sej själva (sånär som på mjölken). Klätt sej. Borstat tänderna.

Och medan jag där mållös stod och kokade kaffe åt mej själv rusade de till nedre våningen, drog på sej utekläderna och gick ut på gården för att vänta på mej.

Jag vet inte vad jag ska säja.

Men antagligen ska jag inte säja så mycket mer åtminstone, bara tacka och berömma dem för detta. Och för att inte det ska vara jag som sumpar tidtabellen för dem.