Olvi soltserar som enda överlevande independent-bryggeri sedan 1800-talet i Finland med ett 130-års jubileumsöl. Står det på burken. Om själva ölet står det däremot ingenting, vilket kanske inte är speciellt överraskande för en finlänsk maltbrygd, där man å sin höjd drar romantiska paralleller till björnar, Fänrik Ståls sägner och legendariska vardagshistorier.

Olvis jubileumsbrygd är inte tokig, om än inte något som tävlar med de fyrakorkade brygderna jag inmundigat i denna gemytliga serie om kvällsöl. Smaken är frisk men mustig, ganska stor (börjar jag låta som en vinkännare redan? Pyöreähkö muttei pallomainen). Eftersmaken är ännu större men är stundvis lite unken, vilket går om efter ett tag, eller med nästa klunk. Lättdrucket är nämligen oxå detta öl.

Med tanke på att jag antagligen betalade klart mindre för denna burk än för de brittiska buteljerna så ska det här nog vara ett klart prisvärt kap. Tre burkar av fem.

Kvällens öl har det lite ödesdigra namnet Lia Fail, kommer från Skottland och bär orden “distinctively rich” på ettiketten. Namnet är inte (bara) ödesdigert för att det låter som ett misslyckande utan för att det betyder “Destiny stone” på gaeliska och är den stenen vid vilka Skottlands kungar historiskt har krönts. Titeln lovar mycket och det skotska landskapet på ettiketten är romantiskt.

Men.

Innehållet inlöser tyvärr inte förväntningarna. Och här vill jag understryka nåt som jag inte understrykit de senaste kvällens kalja-rapporterna: det här är alltså vad jag, en enkel öldrickare utan minsta tillstymmelse till expertis i mej, har att tycka. Det här är vad jag tycker, och jag har rätt till min felaktiga åsikt. Så det så.

Lia Fail möter min tunga som en lite halvsöt memma med smått jästig smak. Inte ens en vidare orginell sådan. Två horisontella streck i protokollet.  Trist.

Men ta en liten paus och det blir bättre. Eftersmaken är nämligen nog så hyfsad — tänk om bara resten av ölet skulle vara lika bra? Färgen är oxå vacker och bubblorna är trevliga, men i övrigt är Lia Fail ett öl jag ska försöka komma ihåg att inte köpa igen. Eller så måste jag lära mej att tycka mer om lite sötare, jästigare öl.

Två korkar av fem.

Update: Efter sisådär 4/5 av flaskan så börjar jag tycka att den här kanske inte var så tokig ändå. Är det här som ett lite halvdåligt rövin (mindre dåliga röviner är rödvin), där det andra glaset smakar bättre än det första, och efter det är det inte så stor skillnad?

Jag har tenderat hålla mej ifrån veteöl i annat än strikt akademiskt intresse, och efter det, undvika det även i akademiskt intresse. Men idag såg beskrivningen för Okell’s Mac Lir Wheat Beer i den mån intressant ut att jag beslöt mej att infhandla en butelj. Beskrivningen tesade något i stil med att till skillnad från de bavariska eller belgiska veteölen har denna en beska, maltighet och andra facktermer jag antagligen behöver bekanta mej närmare vid om jag ska ha nån närmare aning om vad jag inmundigar.

Så en putell veteöl blev det. Med attityd. För det har Mac Lir tammigomårån gott om. Mac Lir attackerar som den keltiska krigarhjälte och gudafigur bärsen tagit sitt namn efter. Och har präktig eftersmak. Trots det är den lättdrucken.

Lite av den där jästigheten jag inte är så du med har vi här igen, men faktiskt inte så mycket att det skulle störa. Och nu tror jag känner igen vad i vetebärsen inte varit så förtjust i, men vad det än är så fungerar det riktigt bra i denna tappning.

Färgen är ljus, som den så vitt jag kan förstå ska vara, och skummet är enormt. Och bubblorna är precis som jag vill ha dem. Det blir väl nästan så att man får lust att vilja vänja sej vid något sånt här. Fyra korkar av fem. Faktiskt.

Morr. Safarin krashade medan jag skrev förra versionen av det här och oaktat vad Wordpressen sade om att den sparat draften så fanns inget då jag kom tillbaka. Morr.

Men på tal om draft, här kommer en lite snabbare och mindre poetisk salva om kvällens jouröl (som inte i kväll intas för att frun jourar utan för att hon är på raj-raj med sina kolleger, men synd om mej är det ändå. Så det så).

Jag var inte riktigt säker om det var en marknadsföringspluj eller nåt autentiskt bra med att sälja en öl med epitetet som enbart ges de finaste av maltdrycker: Single Malt. Ölen vill varken kallas bitter eller lager eller pale ale eller nåt i den stilen, utan bara helt enkelt beer. Single malt beer. Kanske det är helt korrekt, men sådär som mindre proffessionell öldrickare så är det ju lite förvillande.

Om ölen ändå ska ha nån yttre kvalitet att bejubla så är det den underbart gyllengula färgen, som är nästintill identisk med den ädlare maltdrycken, den skotska single malt whiskyn. Och har ni hört (ja, eller odérat) på maken, den doftar faktiskt lite whisky den oxå!

Men Basemannens tips till trots (”Sniffa ölen så räcker den längre”) tar jag en djup provklunk.

Mmmm. Intressant. En lättdrucken men ändå sofistikerad kalja med mild smak och lång, nog så smaklig eftersmak. Torr som snus. Friskt bitter. Ingen jästighet. Kanske till och med lite, lite rökighet. Faktiskt en oväntat positiv upplevelse!

Ändå kanske jag inte riktigt kan associera denna bärs med mina favoritdrycker. Den känns lite som Katainen, som sin ålder till trots alltid kommer att kännas som en barnrumpa (eller modell för hudvårdsartiklar för män) i jämförselse med Riktiga, Garvade politiker (som tammifan inte använder nå mejk inte). Bubblorna är för små och många och rusar emot som tio tusen hundvalpar i stället för att bete sej som en sansad malt som legat på fat i åtminstone tolv år och bara lagrat.

Men som sagt, inte illa. Passar bra som kvällens andra öl. Dryga tre korkar av fem. Tre korkar och ett underlag säjer vi.

Frun jourar och jag tröstar mej med en mörk brittisk maldryck (och en dokumentär om musikalen Haïr). Kvällens jouröl ör en kul butelj med Bad King John, A Very English Black Ale. Och visst är den mörk. Nästan svart. Wow.

Av de tre jourbärsen hittils var denna nog klart den häftigaste. Klara likheter till Guinness, men med betydligt mer attityd och eftersmak (nu borde man antagligen hålla en femton minuters paus tills nästa klunk för att kolla om den tävlar med förra Kvällens Kalja, Highgate Old Ale…). Ingen av den där jästigheten jag inte gillar. Torr. Klar. Bitter. Små, ettriga bubblor. En perfekt bas till en perfekt öl.

Och där är det jag saknar. Något personligt som gör Bad King John till något eget. Bara nåt litet ting, ens i onomatopoetisk mening. Men det är mera av ett förslag än ett klagomål. Den här duger. Fyra stop av fem.

När katten är borta… eller mer specifikt, då hustrun jourar, då tar jag mej en söndagsbärs (inte för att celebrera utan för att kompensera, naturligtvis). Efter ett antal jourer har det blivit några flaskor och nu har jag faktiskt ingen större aning om vilken av de fyra flarrorna jag knäckte som jag gärna tog igen och vilken jag inte skulle sätta min surt förvärvade lön i. Vad jag borde ha gjort är naturligtvis skriva några rader om dem. Men bättre sent än obscent, så here we go.

För att lägga lite ramar på det hela så kan jag sammanfatta att jag gillar mörk öl från England-Irland-Skottland-sektorn och att jag inte gillar om ölen smakar jäst. Vad det nu sen heter i bryggeritermer. Ölen får hellre vara för torr än för söt. Och så, upp med flaskan.

Old Ember är en ale från Highgate Brewery från Walsall, som ligger sisådär mitt i England. Flaskan marknadsför innehållet med orden “This rich, dark ale is brewed using a blend of pale crystal and black malts complemented with the purest honey” och “Beer challenge winner”. Mer skrämmande är dessutom varningstexten jag inte lade märke till när jag köpte flaskan: Tesco. Jag har alltså köpt ett pirkka-öl.

Maltdrycken är mörk. Mörk som en cola och nästan lika mörk som en Guinness. Inte helt fel.

Och så ett slurp. Mmmm.. (smack smack). Mörkt, dunkelt. Lite av den där jästigheten och ganska söt. Och trots det, ganska frisk. Min bärsprofil till trots, inte helt fel, men kanske inte ändå helt rätt heller. Jag skulle säja att det här är en vintrig eller höstig öl. Lite som om pubben i Bri skulle ha landat i år 2008. Trevlig och lite rökig-stökig eftersmak. Skulle passa bra i en ölstuga gjord av trä.

Tre stop av fem, ungefär. Antagligen inget jag köper igen, men inte tackar jag nej till detta om det bjuds mej heller. Bild tillkommer om jag minns att uploada den.

Igår blev längtan till den musik jag lämnat hemma för svår, så jag registrerade mej i iTunes Music Store och sög ner tre spår av Johnny Clegg och ett av Tori Amos. Och känslan av att ha sagda musikspår i legal form är egentligen ganska bra.

Bandbredden hit ner är ju inte den bästa möjliga men efter åtta återförsök och ett halvt dyngs laddande (ja, jag överdriver) dök faktiskt Osiyeza, Ibhloa Lethu, Kwela Man samt Strange Little Girl på min arbetsmaskin. Få se om jag kommer att få dem hem eller om man blir tvungen att skaffa en iPod för transporten

Visst, lite berättigad till piratism är man ju eftersom man i Finland ju betalar “kassettavgift” för tex. just iPoddar och har jag nu gått och betalt kassettavgift för min hustrus iPod så har jag ju deltagit i “piratskatten” som uppbärs för att kompensera att musik kopieras utan ersättning till producenten, skivbolaget och, i bästa fall, artisten.