Olvi soltserar som enda överlevande independent-bryggeri sedan 1800-talet i Finland med ett 130-års jubileumsöl. Står det på burken. Om själva ölet står det däremot ingenting, vilket kanske inte är speciellt överraskande för en finlänsk maltbrygd, där man å sin höjd drar romantiska paralleller till björnar, Fänrik Ståls sägner och legendariska vardagshistorier.

Olvis jubileumsbrygd är inte tokig, om än inte något som tävlar med de fyrakorkade brygderna jag inmundigat i denna gemytliga serie om kvällsöl. Smaken är frisk men mustig, ganska stor (börjar jag låta som en vinkännare redan? Pyöreähkö muttei pallomainen). Eftersmaken är ännu större men är stundvis lite unken, vilket går om efter ett tag, eller med nästa klunk. Lättdrucket är nämligen oxå detta öl.

Med tanke på att jag antagligen betalade klart mindre för denna burk än för de brittiska buteljerna så ska det här nog vara ett klart prisvärt kap. Tre burkar av fem.

Frun jourar och jag tröstar mej med en mörk brittisk maldryck (och en dokumentär om musikalen Haïr). Kvällens jouröl ör en kul butelj med Bad King John, A Very English Black Ale. Och visst är den mörk. Nästan svart. Wow.

Av de tre jourbärsen hittils var denna nog klart den häftigaste. Klara likheter till Guinness, men med betydligt mer attityd och eftersmak (nu borde man antagligen hålla en femton minuters paus tills nästa klunk för att kolla om den tävlar med förra Kvällens Kalja, Highgate Old Ale…). Ingen av den där jästigheten jag inte gillar. Torr. Klar. Bitter. Små, ettriga bubblor. En perfekt bas till en perfekt öl.

Och där är det jag saknar. Något personligt som gör Bad King John till något eget. Bara nåt litet ting, ens i onomatopoetisk mening. Men det är mera av ett förslag än ett klagomål. Den här duger. Fyra stop av fem.

Såja. Frun jourar och jag smörjer med en mörk öl, igen. Kvällens brygd är en mörk grej, mera brun än svart denna gång, med en trist ettikett. Det lovande står på ryggsidan, A strong rich dark ale. Brewed since 1898 to the original Victorian recipe., och så vill jag minnas att det stod nåt lockande på beskrivningen i Monopolbolaget.

Nåväl. Helan går.

Mmmmm…. memma. Jepp. Utan tvekan. Memma med kolsyra. Mörk, mjuk och ganska söt. Eftersmak av laku och gammalt värdshusgolv, mest det senare. Roliga små bubblor. Kunde igen vara mindre av den där jästigheten jag inte förstår mej på, men annars är den här ganska bra.

Det är faktiskt eftersmaken jag diggar. Det blir en såndärn smak i hela munhålan som får mej att tänka på mörkbetsat trä. Nåt saltigt tilltugg, en gammal pub och Flogging Molly i en soffa skulle faktiskt passa. Inte alls så illa!

Lite över tre stop, och viss risk för att jag köper det här igen. Inte det bästa under solen men klart godkänt. Om man nu kan säja det om en öl man inte ens med halogenbelysning ser igenom.