Olvi soltserar som enda överlevande independent-bryggeri sedan 1800-talet i Finland med ett 130-års jubileumsöl. Står det på burken. Om själva ölet står det däremot ingenting, vilket kanske inte är speciellt överraskande för en finlänsk maltbrygd, där man å sin höjd drar romantiska paralleller till björnar, Fänrik Ståls sägner och legendariska vardagshistorier.

Olvis jubileumsbrygd är inte tokig, om än inte något som tävlar med de fyrakorkade brygderna jag inmundigat i denna gemytliga serie om kvällsöl. Smaken är frisk men mustig, ganska stor (börjar jag låta som en vinkännare redan? Pyöreähkö muttei pallomainen). Eftersmaken är ännu större men är stundvis lite unken, vilket går om efter ett tag, eller med nästa klunk. Lättdrucket är nämligen oxå detta öl.

Med tanke på att jag antagligen betalade klart mindre för denna burk än för de brittiska buteljerna så ska det här nog vara ett klart prisvärt kap. Tre burkar av fem.

Kvällens öl har det lite ödesdigra namnet Lia Fail, kommer från Skottland och bär orden “distinctively rich” på ettiketten. Namnet är inte (bara) ödesdigert för att det låter som ett misslyckande utan för att det betyder “Destiny stone” på gaeliska och är den stenen vid vilka Skottlands kungar historiskt har krönts. Titeln lovar mycket och det skotska landskapet på ettiketten är romantiskt.

Men.

Innehållet inlöser tyvärr inte förväntningarna. Och här vill jag understryka nåt som jag inte understrykit de senaste kvällens kalja-rapporterna: det här är alltså vad jag, en enkel öldrickare utan minsta tillstymmelse till expertis i mej, har att tycka. Det här är vad jag tycker, och jag har rätt till min felaktiga åsikt. Så det så.

Lia Fail möter min tunga som en lite halvsöt memma med smått jästig smak. Inte ens en vidare orginell sådan. Två horisontella streck i protokollet.  Trist.

Men ta en liten paus och det blir bättre. Eftersmaken är nämligen nog så hyfsad — tänk om bara resten av ölet skulle vara lika bra? Färgen är oxå vacker och bubblorna är trevliga, men i övrigt är Lia Fail ett öl jag ska försöka komma ihåg att inte köpa igen. Eller så måste jag lära mej att tycka mer om lite sötare, jästigare öl.

Två korkar av fem.

Update: Efter sisådär 4/5 av flaskan så börjar jag tycka att den här kanske inte var så tokig ändå. Är det här som ett lite halvdåligt rövin (mindre dåliga röviner är rödvin), där det andra glaset smakar bättre än det första, och efter det är det inte så stor skillnad?

Jag har tenderat hålla mej ifrån veteöl i annat än strikt akademiskt intresse, och efter det, undvika det även i akademiskt intresse. Men idag såg beskrivningen för Okell’s Mac Lir Wheat Beer i den mån intressant ut att jag beslöt mej att infhandla en butelj. Beskrivningen tesade något i stil med att till skillnad från de bavariska eller belgiska veteölen har denna en beska, maltighet och andra facktermer jag antagligen behöver bekanta mej närmare vid om jag ska ha nån närmare aning om vad jag inmundigar.

Så en putell veteöl blev det. Med attityd. För det har Mac Lir tammigomårån gott om. Mac Lir attackerar som den keltiska krigarhjälte och gudafigur bärsen tagit sitt namn efter. Och har präktig eftersmak. Trots det är den lättdrucken.

Lite av den där jästigheten jag inte är så du med har vi här igen, men faktiskt inte så mycket att det skulle störa. Och nu tror jag känner igen vad i vetebärsen inte varit så förtjust i, men vad det än är så fungerar det riktigt bra i denna tappning.

Färgen är ljus, som den så vitt jag kan förstå ska vara, och skummet är enormt. Och bubblorna är precis som jag vill ha dem. Det blir väl nästan så att man får lust att vilja vänja sej vid något sånt här. Fyra korkar av fem. Faktiskt.

Frun jourar och jag tröstar mej med en mörk brittisk maldryck (och en dokumentär om musikalen Haïr). Kvällens jouröl ör en kul butelj med Bad King John, A Very English Black Ale. Och visst är den mörk. Nästan svart. Wow.

Av de tre jourbärsen hittils var denna nog klart den häftigaste. Klara likheter till Guinness, men med betydligt mer attityd och eftersmak (nu borde man antagligen hålla en femton minuters paus tills nästa klunk för att kolla om den tävlar med förra Kvällens Kalja, Highgate Old Ale…). Ingen av den där jästigheten jag inte gillar. Torr. Klar. Bitter. Små, ettriga bubblor. En perfekt bas till en perfekt öl.

Och där är det jag saknar. Något personligt som gör Bad King John till något eget. Bara nåt litet ting, ens i onomatopoetisk mening. Men det är mera av ett förslag än ett klagomål. Den här duger. Fyra stop av fem.

Coriolis-voimaa huomattavasti vaikuttavampi voima on koriolut-voima.

Med hattlyft till Cousine Swana och pni meddelas härmed att det ska tas kalja på Pub Angleterre klockan åtta (pm) imårån, i väntan på att Fish ska ta sej ur badet och upp på scenen i Tavastia rock-klubb.

Några biljetter finns än. Köp eller var en mujk.

Ja samma suomeksi.  Kaljaa ennen hra. Kalan esiintymistä Pub Angelerressä huomenna klo 20.

I can now revise my country list from the other day. The “one or two African countries” i mentioned are Ethiopia, Sudan and Uganda. And quite probably one or two more still (there’s one guy working at the airport who’s Croatian and another one who’s a cop who is from Denmark, and yesterday i saw two guys from Moçambique i haven’t seen before! soon, i’ll be up to “round numbers”, 2^5 :)Speaking of 28, where did February go?! I was supposed to get another few things done in February, but suddenly i look at my pocket watch (i.e. my cell phone or PDA) and it’s March. Rats.

This reminds me of this exceptionally great idea that the roman scientists had to bury some 2000 years ago with the introduction of the Julian calendar. Even they must have realized that 365 = 13 * 28 + 1, and that 28 = 4 * 7. Or on less numerical terms, a year can be divided into thirteen equally long months, and then you get one extra day (two, every four years) you can recover from the New Year’s celebration. Call it Day Zero. But the buerocrats or priests or whoever suspicious figures were in power, shuddered at the number 13 because even then, thirteen was an unlucky number. So while Julius Caesar might have devised a much more regular calendar than what was before, the solution is one of irrationality. Heck, even the Mayans had a calendar of thirteen months (ok, so they’ve had over seventeen different calendars over the ages so it’s not a surprise that at least one of them would have had thirteen months) but us westerners gave the mayans a hard time and their 13 month calendar pretty much fell into oblivion to the outside world. Incas and Druids had the same idea. And it being that the moon (hence, month, or as they say it in the more druidic language of Swedish: månad. Or Finnish: kuukausi — moon period) goes around the Earth approximately thirteen times a year it should be pretty obvious that there are 13 months to the year.

I hereby declare that while there are 12 months to the year, there are 13 moonths yearly. There. That should rid us from some confusion.

There are numerous reform proposals to our current, logically flawed gregorian calendar. The two most logical schools of thought is the 13 month “Natural” calendar and a modified or “frozen” variant of the Gregorian calendar. While it would be a Truly Nifty thing to have thirteen months of 28 days, or four seven-day weeks, it might be that the world is not ready for this kind of progression, and won’t be for some time, so there is another, even simpler solution. Keep the twelve months, and thus, the four quarters of the year that businesspeople can’t live without. But make the first month of the quarter to be 31 days and the other ones to be 30 days. And reserve one day for “New Year’s Day” (and then a leap day every four years or so). 8*30 + 4*31 + 1 = 365 days. It’s such an obvious solution, that the fact that we are using the scheme of 31/30 days alternating, except February, and then a hop after July so August also has 31 days is truly mind-boggling in its complexity and irrationality!

Recap time. I haven’t written much of what’s happened down here in a while. For a while. In some time. Whatever. In no particular order.

Emma

Not long after i whined about what guitar i should get, i went out and bought the sunburst Stratacoustic for three hundred USDs, bag included. I named the guitar Emma, for no obvious reason (though there is a nice little tune from Neal Morse with the same name).

My playing sounded absolutely horrible. I didn’t remember how terrible guitar playing can sound, and i could not remember how hard playing guitar was. And how much it hurt my hand, and more specifically, my fingertips.

A few days of disappointment later, things magically changed. I don’t really know what i did or did not, but for some reason things started to sound pretty okay. Not performable, but good enough for me to listen to myself playing. So an improvement. I’ve downloaded some tabs from the ‘net and i try to figure out how to read music for those who can’t. Including me.

Com, sans the dot

Two weeks ago, a bunch of friends and colleagues packed themselves into two able cars and headed east. The destination: Com beach resort (this should be a honest opportunity to acquire com.com from cnet :). I’ve posted some pictures from the Com gig on Flickr.

The road from Dili was a refreshing change of scenery. We started by heading up towards the (now) green mountains. Timor-Leste is beautiful — as soon as you get out of Dili, which can be a bit harsh at times and places. The environment with the sea and the hills is just stunning, and i hope i managed to capture at least some of it on picture.

In a village, the name of which i do not know, we stopped for a picnic lunch and immediately became the focal point of tens of local children (and a hungry-looking dog). First, they weren’t too sure they wanted to be on photo with us, but soon the braver one of them yelled one more in Tetum and waved V-signs in the air!

Driving to Com took half of the day, and at some places, you really needed a jeep. After that, we settled in to the cabins not quite unlike the C-cat boxen you find on Viking liners between Ååbu and Kapellshkär, except these had an air-con box and a window. And much like the Viking liners, the food at the restaurant was good; we ordered fish, chips, more fish and some veggie stuff i didn’t recognize but is local and approved by the girls in our group.

After dinner, we headed for the lounge upstairs and played indian poker (each player takes one card and without looking at it, puts it to her/his forhead. The rest is like regular poker: bet, raise, fold, and the highest card wins). The Banks of Yemen, Ireland and Finland had a rather good game, whereas the Bank of Japan went under a few times and finally split into banks of Japan and of Argentina to avoid the taxman :). All in all, great phun.

Saturday, half of us went on a voyage to Tutuala and to see Jaco island. Now while this may look close on a map, it took three hours to get to Tutuala and another hour to get from there to the beach opposite Jaco. And you really needed a jeep. But these things aside, it was a beautiful trip. It was great to see the small villages spotted around the countryside and the people there, and there was a lot of waving and hello’ing :). The view from the plateu at Tutuala is simply stunning, and no picture i could take would do it justice.

From Tutuala we headed for the adventure of a road, leading to the beach opposite Jaco. This is where the jeep (ok, so it’s a Land Rover) is non-optional. We headed down a slippery slope to a road that was narrow, sometimes steep, and surrounded by beautiful forest landscape. One particular part was particularily scary. A downhill climb at 45 degrees (or at least, that’s how it felt), covered primarily with fist-size rocks. I went out and showed directions and Holger, our able driver, managed to steer our vehicle down safely. What i managed to do, i realized later, was to lose my phone, which had decided to jump away from its belt clip and into the local shrubbery, never to be found by us, despite the tries.

Finally at the beach, and again, a beautiful scene it was. We lunched, decided not to take the boat trip over to Jaco (at five dollars a person), and chilled on this side insted. I had my mask with me, so i went to look at the underwater world. Only 20 meters or so from the beach, there’s a reef which is just full of fish. Fish of all colours and shapes, including some pretty spiffy yellow ones with blueish squared patterns on them! I had no idea they made them like that! There was also an old turtle shell on the beach. Locals hunt (if that’s the right term) turtles for food and to make bracelets of the shell. This activity seems to be in a small enough scale not to threaten the turtle population, and it’s some comfort to know they don’t kill turtles only for the shell, but rather as food.

A visit

Last weekend, my mother came to visit me here in Dili, as a part of her tour to southern Asia. She had spent nearly two weeks in Bali, then came here, and should be back home today or tomorrow.

On Friday, we walked the streets of Dili and rounded off with dinner at Victoria. On Saturday, we climbed up to the Christo Rei statue and spent some time on the beach (waiting for the water to return — i had forgotten all about tides!). On Sunday, we visited the Santa Cruz cemetary and walked through local neighbourhoods, guided by the GPS i have borrowed. And on Monday, since my mother is a landscape architect, we got to meet my boss, who wanted to hear some about landscaping this town. Quite an interesting treat!

All in all, i was a bit hard pressed to find meaningful stuff to show here in Dili for the span of a long weekend. I guess i’m spending too much time at work…

What now?

Now, i’m feeling a bit tired and, like Michael Jackson, have slight flu-like symptoms, but not enough for it to be dengue, i’m sure. I’ve just slept with the a/c on too cold, and it’s been like this for a week soon. I’ll keep you posted.

Update

Half of the office is suffering from flu-light symptoms, so either we’re all struck with dengue, we all have a slight flu (you know, a cold, not the whole menu), or we’re all turning into Michael Jacksons. Taken the first and the third option, i don’t know which one is worse.

Jag skrev en månad sen att min gamla monitor gick sönder och att jag skaffade en annan, begnagd, för en tia. Idag skaffade jag yttermera en begnagd monitor, denna gång en sjuttontummare, för hela femton €. Och med hjälp ett gammalt videokort jag hittade i miljonlådan så har jag nu min linuxburk utrustad med två monitorer.

På mitt gamla doon på Kudos hade jag glädjen av att jobba med två nittontummare, och det finns få saker som har varit så bra för arbetseffektiviteten som just två monitorer. Så när jag hemma fick börja pajasa med en 14½-tums skruttburk från Anno Dazumal så var det ju nog mer än dystert.

Den “nya” monitorn är en MikroMikko x174a och skillnaden till min HP-1024 är astronomal. Mitt i allt har jag en massa färgnyanser i rutan som jag inte hade förr. Aj att det var en mörkviolett ram vid logon-rutan? Aj att det är mörkblå bakgrund i min Emacs?!

Problemet än så länge är att jag inte kan få de två monitorerna att fungera med olika resolution och i olika Hertz. Det ska gå att göra, men jag har inte orkat börja peta på inställningarna i XF86Config. Och antagligen blir problemet föråldrat iom att frun kommer hem och anser att två monitorer inte är inredningsmässigt korrekt

Jag har kikat lite mer på min nuvarande Welhouppkoppling (marr här). Skillnaderna i ping-latenserna + den sketna uplink-hastigheten gör Welho Pro svår att använda i VoIP-bruk, så det blir nog att byta till en av Welhos inttäänet-produkter, 1M eller 3M. Antagligen då 3M, för inte kan man ju köra mopo om man är en Riktig Karl :). Jag talade med mannen på welhotråden (som talade svenska! hatten av!) och han lovade mej att om mina konfigureringar var i skick så kunde de lova att de håller bandbredden. Låter osannolikt, men roligt var det ju att höra. Samtidigt berättade han att snabbast går det att byta uppkopplingstyp om man själv kilar iväg till Sanomahuset. Beställer man det nya modemet med Fillarilähettitransport (en del av deras kampanj) så får man vänta en vecka på leveransen. Hmm…. (Welho - se laajakaista jota ei tarvitse odottaa)

Fest. Nu vill George Dubyah Bush förbjuda bröllop mellan människor av samma kön genom att få det inskrivet i Förenta Staters grundlag. (mer här)

Ännu en orsak att lägga på listan av 1272 orsaker att ogilla Bush.

Nå, sist och slutligen är det ju snart valdags Där Borta och Kerrys respektive Bushs valmaskineri har brått att kasta skit på varandra, så gå nu inte för allt i världen och tro att någon webbsajt är objektiv i sina åsikter. Skärskilt inte min.

Update: BBC rapporterar att förslaget inte fick tillräckligt stor majoritet i senaten för att gå igenom. Vad är nu det här? Först väljs Bush med absolut röstminoritet (jag vat, jag vet) och nu förkastas ett förslag med en 50-48 majoritet? Nå, tur är det väl att det krävs mer än 50% majoritet för att en ändring i grundlagen ens ska tas i behandling…